Tog en tur upp till stugan häromdagen. Gick en promenad. Planterade lite blommor. Satte dit ett litet tebord som jag fått av en kär vän. Förberedde med meditationskuddar och filtar. Sedan gjorde jag en av de saker jag älskar mest- satte mig vid eldstaden, tände en eld och där satt jag sedan och blickade mot horisonten. I detta består det stora och det ofattbara; att när jag eldar eldar jag, att när jag planterar planterar jag, att när jag promenerar promenerar jag. Ack så gudomligt- ack, tidvis, så svårt.

 

Öppningar

Varje dag uppstår små stunder, ögonblick, då porten mellan det tidlösa och tiden, det oändliga och det slutgiltiga, står öppen, då allt kan ske, då mirakler kan äga rum.

Var aktsam.

Var lyhörd.

Ljusets skimmer i det vardagliga

”Säkert är, att det största ska läggas in uti och lysa fram från det minsta, som solen från droppen. Och i vårt eget liv vad är stort och vad är litet?” : L. Lindskog

Ibland behöver vi människor röra oss bort i långvida cirklar för att så åter se det välbekanta med nya ögon. I ett par dagars tid har jag återkommande blivit så starkt och innerligt varse om detta, om det faktum att det inte finns någon väg att gå, att jag är framme nu, att jag är hemma om jag låter mig vara det. Det är en sann befrielse att se hur tingen tar en klarare form.

Ibland fastnar vi i att om jag bara gör det då blir allt annorlunda. Och så glömmer vi att se det storslagna i det lilla, i det nära. Sedan ibland kanske vi får skymtar av det storslagna, det gudomliga i det som är här och nu. Men så släpper vi och skyndar vidare. Efter vad? Och vem är det som skyndar? Ta dig gärna tid att ställa dessa frågor till dig själv efter en tid i stillhet. Ge dig tålamod att höra det svar som kommer djupt inifrån och du ska förundras över det svar du får. 

I en dröm här om natten såg jag vardagen i ett annat ljus. Jag blev visad de vardagliga tingen med det gudomliga ljusets skimmer. Jag såg kärleken mellan mig och mina närmsta. Den allomfattande, den icke-egocentriska,  den förbehållslösa kärleken. Jag såg att det storslagna finns hos oss varje dag. Där är ingenstans jag måste gå längre. Jag är hemma…TACK!

”Dygnet fylles för dig av små händelser, små plikter, små gärningar, men just dessa små gärningar och plikter, sorger och fröjder äro troligen ditt livs stomme och därför något stort och betydelsefullt, eller kunde åtminstone bli det, om de såges i det rätta ljuset. ”: L.Lindskog

konsten att vara mig själv

Att träda fram

Här sitter jag en helt vanlig dag och blickar ut över solbelysta snöängar. Funderar över konsten att vara mig själv. Den enda möjliga vägen men som inte alltid varit självklar. Men jag känner en djup inre skillnad av sällskap där jag lättare kan visa mig till fullo och sällskap där jag mer sluter mig och rör mig bort från mig själv. Vid 38 års ålder, där jag befinner mig just denna dag, känner jag en allt starkare längtan att inte hålla tillbaka mig själv längre, att istället kliva fram och ta den plats som är jag. Att visa mig i min fulla skepnad och inte den jag tror mig förväntas vara.

 Naturen

Där finns två spår som har varit avgörande i mitt liv och som fortfarande är det. 2 vägar som jag alltid kommer tillbaka till även om jag emellanåt kommer på villovägar. Den ena vägen kom jag i kontakt med så tidigt att jag inte längre kan urskilja den. Naturen. Min mamma såg nog tidigt min längtan och förnöjsamhet när jag vistades i naturen och  hon uppmuntrade detta på alla sätt. Naturen är min ständige följeslagare, min kravlöse vän. Där finns ett band bortom allt annat.En direkt kommunikation som aldrig felar. Som för mig till nuet, till det gudomliga, till det ljusa och kärleksfulla. Som omvandlar och varsamt tar hand om mina sorger.

Andens väg 

Den andra vägen bottnar i ett djupt sökande efter en större mening. I mina mörkaste stunder har jag aldrig känt mig ensam, där har alltid funnits en stor osynlig famn redo att plocka upp mig och bära mig när benen sviktar. Denna väg har jag burit som en skatt i mitt djupaste inre. Jag har aldrig känt något större behov av att dela denna väg med andra. Många gånger har jag snarare känt att ju mer jag försöker sätta ord på denna väg desto längre bort från vägen rör jag mig. Dessutom är det en väg som jag har upplevt att andra människor mer än gärna tar sig rätten att ifrågasätta och jag har aldrig känt något behov av att övertyga andra om denna väg. För mig är det gudomliga, den visa källan inom mig, personlig och privat. Den grundar sig i upplevelser av alla dess slag. Den infinner sig där stillheten är djup, i det kreativa flödet, i det lilla barnets öppna blick. Den rör sig bortom ord och föreställningar. Den är bortom alla skapade roller, all förklädnad, bortom illusioner. Den är mitt djupaste jag. Mitt djupaste varande. Min sanna existens. De senaste åren har varit en resa av fördjupad kontakt med denna inre källa. Jag låter den ta större plats i mitt liv. Det börjar växa fram en större längtan att dela av denna källa till andra. Just nu experimenterar jag och fyller mig själv till bredden av denna källa. Men snart, mycket snart känns det som att det är dags att börja ge ut, att ösa och dela av denna källa även till min omvärld. Jag får se vilken form den vill ta… 

 

Bortom all förväntan

Befinner mig i ett mellanrum bortom all förväntan. Öppen. Vaken. Sitter på berget och blickar över horisonten. Tids nog kommer solens strålar att färga himlen röd. Men just i denna stund är det mörkret som omsluter mig medan stjärnorna lyser klart. Och det finns inget att göra, ingen väg att gå- bara varandet i denna stund som utgör själva Livet.

På skogspromenad

Tog en lång promenad genom skogen idag. Lät mig hänföras av porlande vatten, vajande granar, solens milda sken, hackspettens hackande. På vägen hem över åkrarna stod en samling svanar som kontrasterade den mörka gyttjiga åkern med sina vita fjädrar. Det är en vacker tid i naturen nu. Jag behöver den ro som naturen förser mig med som en motvikt mot det som möter mig i dagstidningen om mornarna. Det ger mig kraft att hålla hoppet uppe, om att våga fortsätta tro på ett mänskligare samhälle.

Att sitta här vid datorn med kalla fingrar

Nyårsafton- en dag för att samla ihop det som varit, en dag för att reflektera, en dag för att måla upp nya bilder. En dag full av förväntan.

Eller en dag, en stund, ett ögonblick att vara med det som är-  att låta allt få rymmas i detta nu bortom morgondagens horisont. Att för en stund släppa allt värderande, alla löften och bara ge sig hän. Möta den kalla luften som snuddar vid nästippen, känna hur ögonlocken tyngs av den fuktiga luften, låta blicken vila på det sista spindelnätet för året… Låta förundran över allts varande och icke-varande ta över.

Denna dag har det funnits utrymme för båda delarna. Fått en stund i samvaro med Sverker där vi delat med oss av våra bilder & av hur det blev. Vilka erfarenheter vi vill ta med oss in i 2012. Delat våra bilder och våra drömmar om det som komma skall. För att sedan åter få komma tillbaka till det som är just nu. En promenad i ett frostbrutet landskap tillsammans med äldsta dottern Eila, trötta ben som inte orkar gå, att låta saker få vara. Att sitta här vid datorn med kalla fingrar. Att höra Sverkers och Eilas röster i takt med symaskinen. Att känna tyngden från Mikas kropp där hon svävar i drömmarnas land. Att snart få möta kära  vänner och dela dessa dygnets och årets sista timmar i gemenskap. Att få känna tacksamhet över livets alla små stunder och samtidigt vara beredd att även ge plats att möta det svåra som också är Livet.

Ljus och hopp/ Pernilla